Att ha katt är ibland som att ha en levande väckarklocka. I alla fall om man har min katt. Han har kommit på om han sitter tillräckligt länge utanför mitt fönster (som för övrigt är på andra våniningen) och jamar tillräckligt högt och ynkligt, så är det alltid någon som kommer och öppnar.

Det här händer två till tre gånger under en morgon. Oftast runt fem tiden.
Första gången han kommer in ska han alltid gå ner och äta. Andra gången hoppar han upp i min säng och tar upp nästan hela sängen (jo, det gör han), spinner lika högt som en motorbåt och ska gärna ligga så nära som möjligt.

Då kan man lika gärna ge upp sin sovmorgon och satta sig vid datorn och skriva ut receptet på krabbelurer som man har fått förfrågan om.