Bild av: Mig
Fingrar: Älsklingen.

Då var man och såg Cream igår. Som ni har sett i tidigare inlägg så är det en dansföreställning och det var deras sista föreställning igår. Man måste vara väldigt öppensinnad för att kunna se en sådan föreställning med modern dans. Speciellt om de har tagit all världens tix och stoppat in det i samma nummer.

Föreställningen gick till så här. En liten rar tant kom ut i början och presenterade Cream, hur det skulle gå till osv. Därefter så började första nummret. Man blev illa till mods när man fick se denna killen stå där dra händerna genom håret om och om igen, dra tröjan över huvudet, med mera. Tyckte inte att musiken underlättade hans nummer heller. Efter det så blev det en kort paus. Detta var då för att alla danserna som var med hade inte något alls att göra med varandra. Så blev det mellan varje uppträdande.

När pausen var slut kom det 5 dansare in med udda klädval (sim-mössor och kostymbyxor). Deras nummer var ca 20minuter långt. Alla gjorde något som de hela tiden kom tillbaka till upprepade gånger, vilket fick mig att tänka på någon form av vardagsstress. Då och då var det någon som bröt sig ur rörelsemönstret och körde ett eget race.
I slutet av dansen stod alla längs fram och körde vars en bit av koregrafin. En och en tog de några steg tillbaka och tittade på de andra. Sen var det paus.

Alltså en sådan lång paus då det är meningen att man ska fika lite. Pausen var välbehövd både för att mina ben somnade och fröken Drors suktande efter kaffe.

Akt 2. Började med samma nummer som akt 1, fast då med flera dansare. Det mycket lättare att titta på och tiden verkade flyta på snabbare. Musiken var inte lika outhärdlig som första gången heller.

Sen kom det ett stycke med 2 dansare. När den ena dansade så berättade den andra en historia och tvärtom. Dom berättade om samma sak. Som om det var bara en person. (Den här personen var då döende, fick jag det till) Det enda som var en aning irriterande var att tjejen som dansade var från Polen och talade engelska. Det var inte det faktum att hon var från Polen eller att hon pratade engelska, utan att hon svalde halva ordet så man knappt hörde vad hon sa.
Paus igen

Det slutliga nummret var korigraferat av en av medlemarna i Bounce. Det märktes eftersom att de andra korigrafierna var endast modernt, men detta hade mer street i sig. Ett av de bästa nummerna (enligt mig) för det var mer fart i detta än de andra. Dom var dock inte riktigt så tajta som det hade kräfts för att det skulle bli ett bra nummer. Lamporna vara också lite lite för starka, till räckligt för att man skulle se ljusfläckar i en timmer efteråt.

Detta blev lite långt. Hoppas att ni orkar läsa hela