Jag vet inte var jag ska börja. Det känns som inga ord kan göra den här tiden rättvisa. Musikaltiden. Tiden när drömmar var en verklighet och det som fanns utanför aulans dörrar var en annan värld.

Den där lappen som så många redan har skrivit om, börjar min historia också med. Det satt en lapp på aula dörren en dag, om audition och om musikal. Givietvis så blev man intresserad, man hade ju tidigare sett musikalen Liv, skriven av Anna Dror. En tid och en dag för audition blev bestämd och den dagen närmade sig snabbt.
Tränade varje dag på låtarna som jag skulle framföra, men på något sätt så lyckades dom försvinna ur huvudet när jag väl stod där. Turen fanns då på min sida eftersom att jag både hade med mig papper på låten som jag själv hade valt och texten på den oblikatoriska fanns på plats.

Kom ut något omskakad och gick rakt in i en grupp yngre elever som stod och hängde på dörren utanför. Dom pratade med glada upphetsade röster och jag kunde höra en och annan fråga "var det hon som sjöng?" när jag gick därifrån.

Efter en tid blev det dags för både dans - och teater audition. Av detta minns jag inte så mycket, bara väntande i korridoren utanför tillsammans med elever jag kanske sett någon enstaka gång eller som jag inte ens visste gick på skolan alls. Det var kul att se så många som var intresserade av samma sak.

Sen minns jag den dagen i aulan. Tillkännagivandet om vem som skulle få vara med. Anna Dror satt mittemot oss och sa att det skulle skötas proffisionellt, inget skrikade och inget gråtande. Namn på namn lästes upp och man försökte titta lite för att se vem det var som nyss blivit uppropad. Sedan lästes mitt namn upp.

Sen kom förstås rep-perioden. Varje måndag morgon och varje tisdag eftermiddag.
Behöver egentligen inte skriva så mycket om den, det var ju som att träna till precis vad som helst. Man läste repliker med varandra, tränade på sånger och att agera rätt. Det som är mer intressant att skriva om är hur gemenskapen växte mellan elever som knappt hade hälsat på varandra i korridoren. De satt och åt tillsammans, skojade i korridoren. Tänk så snabbt en vänskap kan börja gro, bara man har ett gemensamt intresse.

Föreställningarna kom och gick. Gemenskapen växte för varje minut. Utan att vi hade märkt det så hade sista föreställningen tagit slut. Den sista scenen, kommer jag ihåg att jag tittade på min medspelare Anna Åhlin. Tårarna rann ner för hennes kinder och då dröjde det inte länge förrän tårarna började spruta på mig också. Snart satt alla på golvet och grät, kramades och kletade smink på varandra. Det var början för en vänskap som kommer att hålla länge, men det var också slutet för Klassvis.

Antagningen till Blodsbröder gick ungefär till på samma sätt. Rep-perioden också. Det var inte så stor skillnad mellan hur vi kom fram till premiärerna mellan de olika musikalerna. Känslorna var det ända som skiljde sig lite. Man var överlycklig fär att få vara tillbaka på scenen igen och kunde knappt vänta på att få träffa alla dem som skulle bli nya vänner.  

Nu är även Blodsbröder slut. Känns lite tomt eftersom att detta var antagligen min sista musikal.
Jag vill tacka Anna Dror som har gett mig chansen två gånger att medverka i två så underbara musikaler och vill även passa på att säga hon har blivit en förebild, inte bara för mig utan för många fler.
Vill också tacka både ensambel från Klassvis och Blodsbröder. Ni är underbara människor som kommer att komma hur långt som helst bara genom att bara vara er själva. Tack för att ni har gjort mina sista år på Elinebergskolan oförglömliga. Hoppas ni kommer se tillbaka på denna tiden med glädje från er skoltid.